Det berättas att bröderna Marx, som jag nämnde en tidigare vecka, från början inte var någon komikergrupp utan snarare en sångensemble inom den amerikanska vaudevill-traditionen. Att de gick över till komik berodde mer eller mindre på en slump.
En gång när bröderna turnerade kom de till en liten avkrok av Texas där de skulle uppträda i ett operahus. Men mitt under konserten hördes rop utifrån gatan om en mulåsna som hade rymt. Publiken reste sig oförskämt nog och lämnade operahuset mitt under konserten för att gå ut och se vad som stod på. Inte konstigt att Groucho Marx ilsknade till, enligt biografierna hade han ett omvittnat retligt humör.
När publiken släntrade in i lokalen igen gav Groucho dem en rejäl utskällning. Saken var bara den att hans verbala råsopar var av en sådan drastisk och kreativ natur att folket i publiken började gapskratta och applådera istället för att bli förolämpade.
Händelsen fick Marx-ensemblen att börja fälla in komiska inslag i sina föreställningar och snart var de mer kända för sin komik än sin skönsång. Resten är filmhistoria.
Sensmoralen torde vara att aldrig sjunga för en publik som är mer intresserade av bortsprungna åsnor än för vacker musik. Eller att vara öppen för de oväntade vändningarna i livet.
För något år sen fick vi en oväntad förfrågan på Formina, om vi kunde tillverka pepparkaksformar i form av ett par kända personer - Marilyn Monroe och Che Guevara. Kanske det kan bli fler kändis-pepparkaksformar så småningom? T ex Groucho Marx...
