Jag älskar svenska äpplen. Ingrid Marie, Åkerö, Katja och allt vad de heter. Men när man på fullt allvar säger att just Sverige producerar jordklotets förnämligaste äpplen så är det nog en nationalistisk överdrift. Fast om man bortser från äppelsorterna, som ju i vissa fall skulle kunna vara unika för vårt land, så finns det faktiskt något som talar för det svenska äpplets primat. Detta speciella är att frukten mognar långsamt under de särskilda förhållanden som det nordiska klimatet erbjuder. Hemligheten är de långa ljusa sommardygnen i en underbar kombination med en återhållsam värme (en välvillig omskrivning för våra kalla somrar!).
Men om detta är vad som skänker det svenska äpplet sin karaktär så torde ett norskt, ett danskt eller ett finskt äpple ha samma möjligheter att nå höjderna. Och eftersom jag precis har semestrat i de nord-tyska äppeltrakterna vid Elbes södra strand (Stade, Jork etc) så får jag nog sträcka mig längre än så.
Teorin är hur som helst att snabbväxande äpplen som producerats längre från nordpolen än ekvatorn under solens gassande knappast hinner frambringa fram de smaksensationerna vi finner i det nordliga äpplet. Ett snabbproducerat äpple är ofta utrustat med ett kraftigt och för transporter lämpligt skal och kan förvisso vara både saftigt och sött. Men att förtära ett sådant är en annorlunda upplevelse än att sätta tänderna i ett nordligare äpple.
Visst kan man äta äpplen året runt, men så här års är det alltså närproducerat som gäller. För mig är allt annat en kompromiss.
Många äpplen (både svenska och icke-svenska) hamnar också i äppelkakor och äpplepajer hemma hos oss. En kul sak att göra är att trycka ut bitar av pajdegen med valfria pepparkaksformar och dekorera pajen med.
