En gång byggde jag ett vedskjul. Idén kom när jag fått över en längd korrigerad plåt. Vi hade använt den som kulfång bakom en luftgevärstavla, tills geväret hade gått sönder. Nu skulle plåten utgöra tak. Jag kände mig ganska snillrik eftersom jag dels slapp åka till tippen med åbäket och dels kunde konstruera en nyttighet utan stor ansträngning. Dessutom hade jag en större lastpall stående hemma. Den fick bli golv. Allt som behövdes var några bärande plankbitar samt en sammanfogning medelst hammare och spik. Taket fick luta lite för att få undan regnvattnet. Inuti den smäckra skapelsen kunde veden sedan torka i vinden.
Döm om min förvåning då jag, med nyupptäckt byggmästartalang och viss stolthet skulle presentera skjulet för min hustru. Hon blev inte imponerad. Inte alls faktiskt. Hon visade sig vara en vedbodskonnässör och anförde såväl praktiska som estetiska synpunkter på verket (dessutom är hon från Västerbotten van vid rejäla vedförråd av hangarstorlek). Men skjulet, eller ”gussriset” som hon dialektalt föredrog att benämna det, fick ändå stå kvar, kanske i förnöjsamheten över att det blyspridande luftskyttet upphört.
Månaderna gick och jag gladdes när jag blickade ut i trädgården. Det är en speciell tillfredställelse när man förfärdigat något själv. Ett problem var förstås att plåttaket blåste av ibland. Men det löste jag genom att lägga stenbumlingar ovanpå (som blivit över efter en dränering. Det är bra att spara på saker.) Det såg fint ut ändå. Ganska fint. Senare fick jag komplettera med ett kraftigt spännband, kanske min hållfasthetsberäkning fallerat en aning? Ett bryderi var också att veden av någon anledning ramlade ut emellanåt. Men det gick ju att åtgärda eftersom. Det var ändå mitt eget lilla vedskjul.
En dag när jag kom hem från jobbet hade skjulet försvunnit! Min dotter sade sig ha fått nog och helt sonika rivit det. Med vedbodskonnässörens tysta eller uttalade medgivande får jag förmoda. Detta var förstås ett brutalt slag men jag tog det med stoiskt jämnmod. Vad är väl jord och värld? Vi ska ju ändå lämna allt en dag.
Men understundom blundar jag och minns det med saknad, mitt vackra vedskjul.
