Brukar du smygöppna dina julklappar för att tjuvkika? Det är ju en rätt naturlig impuls för barn men ganska ovanligt bland vuxna. Tror jag i varje fall. Man antas helt enkelt växa ifrån sådant. Eller har vi ett mörkertal här? Kanske döljer det sig massor av luriga smygöppnare mitt ibland oss?

Döm om min förvåning när jag hörde en på alla sätt respektabel dam i min absoluta närhet berätta att hon hade smygöppnat ett paket natten innan julafton! Hon var då uppskattningsvis i 75- eller 80-årsåldern och hade sovit över hos barn och barnbarn. Bäddsoffan stod i samma rum som julgranen med klapparna och på natten hade hon inte kunnat hålla sig utan tassat upp och smygöppnat ett paket med hennes namn på!

Om nyfikenhet är en karaktärsbrist så är det en ganska underbar sådan. I de flesta fall ser jag nyfikenhet som ett positivt livstecken, det visar att man har sina drömmar kvar. Kanske kan det till och med ses som en dygd. Till exempel när man drivs av nyfikenhet att veta hur saker och ting hänger ihop. Den drivkraften ligger bakom åtskilliga vetenskapliga landvinningar. Säkert håller den rena nyfikenheten många skröpliga kroppar vid liv.

Naturligtvis kan nyfikenheten bli osund också. Som när folk vill veta saker om andra för att baktala dem eller få dem att dansa efter sin pipa. Det är en helt annan sida av myntet. Men nyfikenhet i sitt rena tillstånd är positivt. Att vara nyfiken på människor är inte heller fel så länge det kombineras med en god vilja.

Jag minns inte om jag smygöppnade klappar som barn. Brottet är i så fall preskriberat. Däremot har jag köpt julklappar till andra för att jag själv vill ha dem. Det är inte så snyggt. Som när man köper en skiva till sin syster för att kunna spela av den till sig själv (vilket är dubbelfel eftersom det är kriminellt att kopiera). Eller om man köper en bok till sin fru för att man gärna vill läsa den själv. Jag påstår alltså inte att jag är oskyldig.

Just nu läser jag en bok som jag köpt för att ge bort i julklapp. Men jag kommer att ha läst ut den i god tid innan jul. Det där är nog ett gränsfall. Det är ju inte fel att ge bort begagnade saker. Snarare är det klimatsmart.

Jag gör det alltså inte av nyfikenhet utan av kärlek till miljön! Det var väl en snygg omskrivning för min nyfikenhet?