Mars är den perfekta månaden att börja cykla efter vinteruppehållet. Om man nu gör ett vinteruppehåll vill säga. Det har ju blivit vanligare att cykla även under den mörka årstiden, åtminstone i städer som Malmö och Göteborg och åtminstone under milda vintrar. Min hustru är en entusiastisk cyklist. Hon trampar sina elva kilometer till jobbet under de mest upptänkliga årstider, inklusive vintern. Dock inte under ymnigt snöfall.
I Göteborgsposten utnämndes vintercyklisterna härom året till “de hårdaste av de hårda”. Må så vara, jag klarar mig utan den äretiteln och speglar mig hellre i min hustrus glans. Men visst är det härligt att cykla och jag anser alltså att vi nu befinner oss i rätt startmånad. I mars är det fortfarande lite bitande på morgonen men inte värre än att man kan klä bort kylan. Handskar rekommenderas! Dessutom är det snöfritt på cykelbanorna även om man får se upp med morgonhalka. Sopmaskinerna har visserligen inte hunnit runt så man får ta det försiktigt med det knastrande gruset (och förstås använda hjälm) men det är ändå farbart.
En bra aspekt med att cykla till jobbet är att man då har träningen avklarad när man kommit hem. Skönt är det också, särskilt efteråt. För ett par år sedan provade jag att gå på gym. Jag har sällan känt mig så fånig. Kanske bidrog musiken till obehaget, ungefär som den ibland gör i de köpcentrumsdiskon som kallas klädaffärer. Upplevelsen av att, uppenbart felklädd, larva omkring bland märkliga och okända maskiner stärkte mig bara på ett sätt – i min fasta övertygelse att idrott aldrig har varit min gren.
Att under mars månad ge sig ut på cykel är en helt annan sak. Utan påtvingad musik eller krav på att räknas bland de hårdaste av de hårda flyger jag framåt och insuper livet. Däcken sjunger när jag med ett rödrosigt flåsande möter våren.
