Med deltagare från över 200 länder och förmodligen en miljardpublik är sommar OS världens största sportevenemang. Så här i startgroparna för spelen i Rio kan jag inte låta bli att fundera på varför vi fascineras så av OS.
Spänningen är en förklaring och rekorden likaså. Ändå tycker jag att de gripande livsödena många gånger är det mest intressanta och genom OS-historien har det alltid pågått draman vid sidan av arenan. Filmen Chariots of Fire (Triumfens ögonblick) handlar om två brittiska OS-medaljörers liv innan och under de olympiska spelen 1924. Fängslande till exempel när Eric Liddell trotsade kungahuset och trots guldchans vägrade tävla på en söndag på grund av sin övertygelse.
I Paris 1924 deltog även Paavo Nurmi, den finske legendaren (vars rekord i antal olympiska guld stod sig ända till 2008). Eftersom han redan vunnit på flera distanser och den finska lagledningen tyckte att Ville Ritola borde få chansen att ta guld på 10 000 meter förbjöds Nurmi att delta. Paavo blev så arg att han åkte till en stadion i en annan del av stan för att springa 10 000 meter parallellt med OS-loppet. Det riktiga loppet vanns mycket riktigt av Ritola, men Nurmi sprang snabbare. Senare satte han ett världsrekord som höll i nästan 13 år. (Ännu senare sade han att idrott mest var ett slöseri med tid jämfört med konst och vetenskap. Nurmi tyckte om att spela fiol.)
En utmärkande guldmedaljör var också australiensiskan Dawn Fraser, en av tidernas bästa frisimmerskor med guld i tre olympiader. Efter att ha vunnit i Tokyo 1964 arresterades hon efter ett infall om att olovandes klättra upp och stjäla en flagga utanför kejsaren Hirohitos palats. Hon släpptes och fick flaggan som en souvenir. Men ledningen för Australiens simförbund blev rasande och stängde av henne från tävlan under tio år.
I Los Angeles 1984 skulle Florence Griffith Joyner (Flo-Jo), den fantastiska kortdistanslöperskan, få delta i den korta stafetten på fyra gånger 100 meter. Villkoret var bara att hon klippte sina långa kulörta naglar. Gjorde hon det? Knappast.
OS är en blandning av enskilda idrottares uppoffringar, prestationer och misslyckanden, märkligt mixad med de nationella känslor som sport på elitnivå ofta får kanalisera. Men håll med om att olympiska spel är mer än fantastiska prestationer av vältränade människor med "perfekta" kroppar?
Jag ser fram emot att få se nya hjältar, nya rekord, nya dramer och kanske nya fall på mållinjen. Men mer än så ser jag fram emot att få höra och läsa om fler gripande livsöden och nya stolleprov!
