Surströmming – delikatessen som kan få dig att svimma

Surströmming är en berömd läckerhet från norra Sverige och låt mig säga det direkt – jag är en entusiast! Den säregna salta smaken gifter sig fint med rätt tillbehör. Jag är förtjust i klämmor som består av tunnbröd med smör, färskpotatis (gärna mandelpotatis), fint skivad lök, gräddfil och den salta surströmmingen. En sådan anrättning är helt enkelt delikat.

Men det finns en hake, surströmming luktar inte gott. Den har faktiskt en oerhört avskräckande doft. Om man blundar kan man lätt inbilla sig att man befinner sig på en soptipp, eller i kloakerna. Därför är surströmmingen sannolikt en av världens mest förtalade delikatesser. 

Kritikerna brukar hävda att strömmingen är rutten. Det är inte sant, strömmingen har saltats och jästs, först i öppna kar och därefter något år i konservburk. Det är inget konstigt med det, genom historien har man jäst maten som konserveringsmetod. Under romarriket tillverkades t ex “garum coltura” i industriell skala, en fisksås baserad på fermenterad ansjovis som används än idag i det Italienska köket.

Men surströmming luktar verkligen. I en kokbok från 1896 skriver Charles Emil Hagdahl om surströmmingen:  Den anses av dem som en läckerhet af utsöktaste slag; men kalasmat blir den ändock aldrig, så vida icke värden föredrar att spisa ensam, eller måhända väljer gäster, som äro utan näsa.

Doften har resulterat i en mängd (för oss entusiaster) kränkande Youtube-filmer. Klippen kan handla om okunniga amerikanska ungdomar som öppnar den jästa konservburken med motbjudande grimaser, eller en japan som äter direkt ur burken som ett slags mandomsprov etc. Det är ju lika korkat som att halsa tabascosås som läsk. Det ska också finnas en japansk TV-inspelning från 1995 där man plötsligt får se gräsmattan för att kameramannen har svimmat.

Det enda positiva klipp jag har sett är det där TV-kocken James Oliver (först mycket tveksamt) provar och ger anrättningen godkänt.

Jag vet inte om det går att äta mat med klädnypor för näsan, risken är att det gör ont. Med tanke på doften har jag därför samlat några råd:

1.) Ät utomhus.

2.) Informera grannarna (så de inte tror att avloppsledningen har gått sönder).

3.) Håll ett säkerhetsavstånd på minst tio meter ifrån matbordet vid konservburkens öppnande.

4.) Öppna burken under kallt vatten i en kastrull eller hink.

5.) Skölj därefter surströmmingarna med lättöl och lägg dem på ett uppläggningsfat.

6.) Bred plastfolie över surströmmingsfiléerna och ta fram dem efterhand.

7.) Avnjut fisken i en klämma med tunnbröd, smör, skivad färskpotatis, skivad lök och gräddfil.

Den här metoden dämpar doften avsevärt. Punkt 2 handlar mest om grannsämjan. (Det gör även punkt 1 om man bor i ett flerbostadshus). Punkt 5 och 6 kan norrländska entusiaster fnysa åt men är mitt eget bidrag som jag funnit verksamt. Punkt 7 är inget doftråd, det är ett recept.

Att man bör äta utomhus beror främst på att doften kan bita sig kvar under lång tid i en byggnad. Själv har jag just upptäckt en kvarglömd surströmmingsburk i min matkällare med 2009 som bäst-före-datum. Burken är nästan rund, jäsningen stannar visst inte av. Nu gäller det att den inte exploderar innan jag slänger den. (Jag får nog lämna in den på stationen för miljöfarligt avfall.)

Men låt dig inte avskräckas, surströmming är verkligen en sann delikatess!

 

Surströmming – norrländsk delikatess

0 kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägg ännu. Bli den första att kommentera!

Drift & produktion:  Wikinggruppen
Produkter
Övrigt