Den 14 februari är det alla hjärtans dag. Det vore förstås enkelt att skriva om hjärtformar i olika modeller och storlekar som kan användas för att skapa just det unikt kreativa och deliciösa bakverk som kan sätta det ljummaste hjärta i brand. Men det gör jag inte. Istället vill jag bekänna att jag känner mig lite fumlig inför dylika romantiska excesser och att jag egentligen skulle vilja be honom dra åt skogen, den där Valentino.

En gång påpekade jag för min syster att alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo som tryckts på oss av ett enda skäl; att det ligger profitintressen bakom anglofieringen av den svenska kulturen. Just den syster som jag framhöll detta för (jag har tre) har bott i Storbritannien under 15 år och får på vissa punkter anses vara tämligen anglofierad. Hon nändes inte argumentera med mig utan replikerade endast med ett enda förkrossande ord – tråkmåns!

Tänk att ett ord med åtta bokstäver kan kännas så dräpande. Inte för att jag inte kan leva med att kära syster tycker att jag är småtrist. Men min misstanke, åtminstone vad 14 februari anbelangar, är att min hustru håller med. Vid ett tillfälle skulle nämligen en av våra söner (vi har tre) bjuda en flicka på middag på sitt rum. (Underligt ställe att äta på, men händelsen får anses preskriberad.) Innan tösen anlänt passerade min hustru hans rum. Hon påpekade sedan sakligt för mig att jag ligger i lä, att jag jämfört med sonen inte har förstått ett dugg om det där med romantik. Pojkens rum hade varit ett hav av värmeljus och blommor. Med tanke på det kanske Valentino inte ska dra åt skogen utan istället slänga sig i väggen. Och jag får väl slänga mig efter. Eller kanske hellre köpa blommor, tända ljus, och möjligen baka lite hjärtevärmande kakor…