Långfärdskridskor hade nog funnits i hundra år innan jag upptäckte det. Det är en storslagen upplevelse att glida ut över en vidsträckt blankis. Knastret när skridskomedarna skär den krispiga isen. Vyerna. Det karaktäristiska råmande ljudet från själva isen.

Har man inte långfärdsrör så går det bra med vanliga hockeygrillor. Bilden är från en tur på sjön Aspen i Lerum där en yngling med dreadlocks åkte på just sådana. Sannolikt fungerar också isprinsessornas vita skridskor med taggar längst fram.

En fördel med långfärdsskridskorna är dels att man inte blir så trött i fötterna och dels att det utan stor ansträngning går att färdas relativt fort fram, samtidigt som det är stabilt. Och har man inte provat tidigare så blir man förvånad över hur lätt det är. Naturligtvis får man vara uppmärksam på isförhållandena och alltid använda säkerhetsutrustning. Isdubbar är ett måste!

Som vid de flesta naturupplevelser tycker jag att det är kombinationen motion och fika som är mödan värd. (Vid vissa andra naturupplevelser, som fågelskådning, kan jag komma på mig själv med att betrakta själva födointaget som den riktigt stora poängen).

En dag på isen fordrar varm dryck i termos. Helst varm choklad och rejäla mackor om ni frågar mig. En apelsin, som man skalat hemma, passar också bra. Toppar man det med kaffe och syltkakor så är dagen fulländad!